En bästa vän

juni 16, 2018

Jag vill berätta om en vän, den kanske närmaste vän jag har och någonsin haft.

Det är en vän som bara vill mig väl, helt utan en egen agenda och som alltid sätter mitt bästa före sig själv. En vän som ofta har mer koll på mig än vad jag själv har. Det är en pålitlig vän som alltid finns där när jag behöver ett råd eller två även om jag inte ber om det, en trogen vän som varje gång jag flyttat till en annan plats eller ett annat land, snällt följt efter.

Min vän som oftast är tystlåten har ibland försökt säga mig något, men ofta har jag inte lyssnat. Jag har varit så upptagen med allt jag velat åstadkomma, allt som ska göras på en oändlig lista, och som varje gång jag bockat av något, fyllts på med nytt.

Ibland tänker jag tillbaka på en tid i mitt liv när jag verkligen hade behövt lyssna på vännen som mest, men inte gjorde det.

Det var många år sedan. Jag var ansvarig för liftbolaget och destinatioansvarig i Åre. Det färgglada 80-talet hade bytt om till mörksvart internationell finanskris, vi var alla på väg mot avgrunden, konkurserna stod och väntade runt berget. Men jag som kände mig medskyldig till våra problem, skulle få ordning på skutan.

Mitt i detta kaos försökte vännen ta kontakt med mig, först lite försiktigt, sedan allt tydligare och med en högre röst. Men jag lyssnade inte. Jag bet ihop. Det hade min pappa alltid sagt att jag skulle göra när det blev tufft, att det bara var att kavla upp ärmarna.

Så jag försökte sopa vännen under mattan, döva den med Alvedon, vin och annat för att få den att hålla tyst, befinna mig på kontoret så mycket att ett av barnen sagt ”hejdå pappa, ska du åka hem nu?” en morgon när jag skulle till jobbet.

Men vännen var kvar och tänkte inte alls vara tyst.

En söndag på väg till kontoret kom jag halvspringande på en trottoar och märkte inte att vännen sprang bredvid mig och helt plötsligt knuffade till mig så hårt att jag for framåt och slog ner i asfalten och kunde se skrubbsåren i mina händer som blev allt rödare. Jag kommer att dö, jag har fått en hjärtattack, var den första tanken. Den andra var hur det skulle gå för Åre. Att min hustru satt hemma med våra två små pojkar, kom som nummer tre. Så illa var det.

Efter en stund upptäcker jag att jag fortfarande var kvar i livet, jag kommer upp på benen och tar mig till närmaste hotell, ringer min läkare och förklarar att jag troligtvis fått en hjärtattack. Han undrar om det finns en bar där jag är. En bar…jo det gör det. Bra, beställ in två öl så kommer jag ner. En stund senare förklarade han att jag hade fått en panikattack, eller akut ångestdepression, som det heter. Han förklarade att jag skulle vara att det inte var värre, trots den obehagliga upplevelsen jag varit med om.

Min vän hade sett att jag var på väg mot en riktig hjärtattack och hade varit tvungen att ta i för att jag inte skulle göra det.

Idag har jag lärt mig att lyssna till min vän, vars namn är Stress.

Det är ett val. Antingen ser vi stress som en god vän, en resurs, någon som troget står därinne och vaktar över oss eller så väljer vi att se stressen som en ovälkommen gäst, inte värd att lyssna till och någon vi snabbt sopar under mattan.

Efter det som hände mig har jag valt att se stress som en vän som troget står inne i mig och vill att jag ska må väl och inte glömma bort det viktigaste i livet, två små pojkar som leker därhemma och undrar när pappa kommer hem från jobbet.

 

Text: Jan Gunnarsson