Carmens resa

augusti 23, 2018

Livet tar oss på ett äventyr vi inte vet mycket mer om än var vi kommer ifrån och var vi råkar befinna oss i stunden. Vad som väntar runt nästa hörn har vi egentligen ingen aning om.

Den här berättelsen börjar i ett träd utanför Valparaiso och kommer att ta en människa över hela jordklotet till en klippa i Stockholm.

”Det är inte här du ska gå av Janne!”

Jag är på väg att föreläsa för medarbetarna på Danvikshem, ett äldreboende. Det är en het sommardag redan i maj och jag känner att tröjan var fel. Som vanligt har jag läst på lite innan. Äldreboende. Demens. Värdegrund. Respekt för den enskilde. Vård i livets slut.

”Jag heter Carmen Sanchez, det är jag som anlitat dig”, säger hon när bussen gör en kraftig sväng. Jag kan ana spanskan i hennes röst, ”vi ska gå av om två hållplatser, längst upp”.

Mitt emot Waldermarsudde ligger Danvikshem. Hon ler stolt när hon ser min fascination när en byggnad, som mest liknar ett kungligt slott i en engelsk storfilm, uppenbarar sig högt upp på en klippa. Det är klätt i mörkrött tegel med vita fönsterbågar och i mitten sticker ett vackert kyrktorn upp.

Vi går igenom huset, Carmen med korta raska steg med mig i hasorna, och jag känner hur fascinationen inte släpper greppet. Människorna är vänliga, jag ser hur kollegerna möter varandra med respekt och glädje. Om hur de hejar på mig som deras gäst, någon de är glad att se.

”Det här är sinnenas rum”, säger hon stolt så att hon nästan spricker, ”här kan man få intryck på alla sinnen, sängen kan man ligga i och känna musiken i hela kroppen. Man kan välja färg på belysningen. Vi vill att även anhöriga skulle ta en stund i rummet, de kan ju vara stressade när de kommer, innan de möter den äldre, vilket ibland inte är så enkelt, särskilt med demens där man nästan blir mamma över sin egen mamma. Jag är nyfiken på att testa basvibrationerna i sängen, men känner att hon har mer att visa.

”Och det här är nostalgirummet, drygt häften av de som bor här har en demensdiagnos, men när de kommer in här och ser saker från när de var unga och aktiva, kan de minnas och kanske berätta om hur det var för sina anhöriga. Ser du cykeln där borta, man kan skriva in en adress och få upp en plats på skärmen framför, som Rom där man kanske varit en gång, och trampa sig fram mellan Colosseum och Spanska Trappan.”

Vi passerar vackra salonger, fyllda av äldre möbler och tavlor, på väg till matsalen, där vi hinner äta lite innan föreläsningen.

Känslan att vara bland människovänner växer sig allt starkare. Och en innerlig önskan att vi alla på livets sista år, ska få ha det så här.

Någon vecka senare ringer jag Carmen och undrar om jag får skriva lite om henne och allt det fina jag upplevt. Vi bestämmer träff.

Två veckor efter min föreläsning står jag utanför restaurangen när jag ser henne komma med raska steg mot prick klockan 12.

Vi slår oss ner vid bordet och jag börjar med att säga hur tacksam jag är att hon tagit sig tid att komma. Hon är lite nyfiken på vad jag vill skriva om, ”men det vore fint om det handlade om Danvikshem”. ”Absolut, vi kommer dit, men först skulle jag vilja få veta lite mer om dig, som vad det första från din barndom du minns är.”

”Oj, det var ju inte en fråga jag trodde du skulle ställa…. Jo, jag minns fruktträden, apelsiner, citroner, vindruvor, avokados… jag satt ofta uppe träden, jag var lite av en Pippi Långstrump.. så när mina vänner kom för att träffa mig var de inte ’välkomna in´, utan ’välkomna upp’! Vi hade det bra där i Chile, mina föräldrar, mina två äldre  bröder och jag. Man kan säga att vi var medelklass, pappa jobbade i hamnen som administratör, mamma var mest hemma, och ägnade sig åt hantverk.

Men så kom militärkuppen 1973, president Allende avsattes och det blev en diktatur. Jag förstod det ju inte, jag var ju en liten flicka, men jag märkte mina föräldrars oro, de tillhörde ju vänster. Med diktaturen följde trakasserier av alla vänsterpersoner, min far förflyttades långt bort och vi fick åka med honom. Till slut blev det för mycket så mina föräldrar fick veta att det var Australien, Kanada och Sverige som tog emot flyktingar. Det blev Sverige. Pappa flyttade först och fick politisk asyl tre månader senare. Jag kunde inte förstå varför vi skulle flytta, vi hade ju inte gjort något dumt, det var de som avsatt vår president som borde flytta! Här levde jag ett fint liv, med vänner, familj, fruktträd och i ett stort fint hus. Nu skulle vi till Suecia… ett land på andra sidan jordklotet och ett folk jag inte visste något om. ”

Jag tänker hur ofta jag hört människor berätta det här för mig, att ryckas upp och helt ofrivilligt behöva lämna sitt hemland.

”Så när vi kom till Sverige var jag fast övertygad om att det bara var tillfälligt, att snart skulle jag åka tillbaka och ta hand om de som gjort att vi tvingats lämna Chile. Det tog fyra år innan jag började känna att jag inte skulle det, utan att jag måste i stället börja vänja mig vid Sverige och allt vad detta innebar. Det blev en identitetskris för mig som befann mig i puberteten. Det tog tid innan jag tog till mig vissa saker som anses vara svenska företeelser. För jag är nog varken svensk eller chilenare längre, bara en vanlig människa. Och förresten att vara svensk, jag har nog aldrig riktigt förstått vad det är. Men en sak tycker jag är extra utmärkande för Sverige. Omsorgen om naturen och punktligheten. Jag har jättesvårt för folk som inte kommer i tid. I Chile kan det vara lite si och så med den saken.”

Vi får in vår mat. En pizza med getost, valnötter och honung till mig, en pasta med tomat och basilika till Carmen.

”Jag minns min första kontakt med äldreomsorgen”, säger hon och lägger ner besticken. ”Jag arbetade extra och kom till en gammal man, jag minns det så väl, han var ganska skör och svag. Efter en stund, när jag givit honom medicinerna och hjälpt honom lite, gick jag hem. Efter helgen fick jag höra att han dött. Jag undrade vad som hänt och jag forskade lite och fick då höra att han var väldigt sjuk, något ingen berättat för mig. Jag undrade också om jag gjort någon skillnad för honom, det kanske var så, men det vet jag inte. Men tanken om att det var jag, en person från ett annat land, han kanske aldrig träffat någon sådan, jag kunde inte heller så bra svenska på den tiden, som var den sista person han såg, ah.. det kändes väldigt speciellt, lite bittert på något sätt. Jag skrev en dikt om det:

Senare jobbade jag 10 år med ungdomar i Rinkeby. Jag hade hand om en ungdomsverksamhet där jag försökte integrera ungdomar som inte hann integrerades av sina föräldrar. Många av barnens mammor och pappor hade som mål att återvända hem, de jobbade jättemycket för att tjäna pengar, de gav sina barn mycket materiellt men hade oftast inte tid med att hjälpa de med läxor och sånt så vi hjälpte till med det jag försökte få dem att utvecklas. Nu när jag ser dom har det gått bra för många, vilket är härligt att se. Det finns en kille som idag själv jobbar med unga, som har utvecklat en jättestor verksamhet i Rinkeby, vilket gör mig stolt och glad. Han kunde komma in i vår lokal och ropa ’Carmen, kan du stänga lampan!’ ”Jag tänker inte stänga lampan innan du säger rätt.” ”Carmen lägg av.” ”Det heter släck lampan!, förklarade jag” det tog nästan ett år innan han sa det. Och det är lite kul för när jag skriver till honom på Facebook brukar kan svara att det var jag som lärde honom att det heter släcka lampan! Man har möjlighet att påverka, man har en ”makt” som väljer hur man vill använda, jag har ju drabbats av orättvisor, som jag som tur är har kunnat hantera, det har varit allt från en person på arbetsförmedlingen som sagt att jag inte klarar av att studera, vad visste den människan om det? En annan frågade om jag pratat med Gud om det här. Jag tänkte att hon skojade, att det var dolda kameran. Jag skrev ett långt brev till hennes chef och sa att hon inte fick använda sin personliga tro i mötet med människor som är sårbara.

Vi har alltid möjlighet att välja, vi kan öppna en dörr, vi kan strunta i att öppna en dörr. Vi kan välja att bli irriterade om vi inte får ett hej tillbaka, eller så kan vi välja att strunta i det och fortsätta heja på folk som ändå inte hejar.

”Varför tror du att det blivit så att du arbetar med unga och äldre, med människor?”

”Jag har bland många andra jobb jag har haft, jobbat på en gardinfabrik, där man skulle sätta in krokar i tyget, men det var inte för mig, jag vill jobba med människor, det är en utmaning, vi är ju så komplexa, vad som helst kan hända.

”Men efter 10 år så slutar du att arbeta med ungdomar, varför det?”, frågar jag och tar en klunk av colan.

”Jag blev mamma till Andreas och fyra och ett halvt år senare kom Carla. När de var 10 och 14 blev jag ensamstående mamma. Tre år innan separationen hade jag börjat plugga till socionom med inriktning äldre. Det bästa valet jag gjort!

Så kom jag tillbaka till de äldre. Det är något speciellt med att ta hand om människor som levt ett helt liv. Jag tycker det är synd att det inte värdesätts mer i samhället.” ”Menar du lön och så?” ”Det också, men framför allt att det skulle vara ansett som bland de finaste jobben av alla, att ta hand om våra äldre.” Jag har inte svårt att hålla med.

Plötsligt skiner Carmen upp som ett barn.

”Jag kom att tänka på Runa. Hon var 96 år. När jag arbetade som chef, kom en av mina medarbetare en dag och sa att Runa ville åka motorcykel. Jag tänkte var fint det var att en undersköterska lyssnade på vad Runa sa och förde det vidare. Det hade varit lätt att vifta bort det med ett skratt. När jag fick höra Runas dröm, började jag kolla via Facebook om det fanns någon av mina vänner som hade en motorcykel, typiskt chilenskt att göra så, men jag hittade ingen, så jag skrev i den lokala tidningen, ringde till olika radiokanaler och bad dom gå ut med en förfrågan, men ingen hörde av sig. Så en dag, en fredag, satt jag och jobbade på kontoret ganska sent, när en kille kom för att titta på larmet. Han hade stora respektingivande tatueringar på armarna, och en hjälm under armen! En hjälm! Du råkar inte ha en motorcykel?, utbrast jag. ”Jo”, en Harley Davidson.” ”Vet du vad”, sa jag, ”vi råkar faktiskt ha en äldre dam här som har önskat att få åka motorcykel, skulle du…?” ”Absolut.” Killen kontaktade sedan en affär som lånade ut ett motorcykelställ du vet i skinn. Hon var lika kort som jag och satt i rullstol. Vi tog ut hela styrkan, sköterskan, arbetsterapeuten, sjukgymnasten och jag. Vi satte ett skärp runt honom och henne och Runa fick en hjälm. En medarbetare åkte bakom dom i en bil, för säkerhets skull. När de kommit en bit ropade Runa ”gasa på!”

Innan hojupplevelsen hade Runa gått runt med medicinlistan mest hela tiden, och talade om sina piller, men efter den dagen hade hon en bild på sig själv på motorcykeln, och frågade om de andra kanske hört om hennes äventyr.

Det blev bästa kompisar, han kom och besökte henne några gånger innan hon gick bort efter några månader.

Varför slutar vi överraska människor bara för att de blivit gamla, kärnan av mänsklighet finns ju där genom hela livet, det är ju inte så att de kan dö av en hjärtinfarkt bara för att de får en överraskning!

Jag minns en undersköterska som tog med en kvinna ut för att göra snöänglar och trots att damen hade svårt att förstå instruktioner, så la hon sig bredvid sköterskan och gjorde fina avtryck i snön.

De begränsningar man har sätter man ju själv. Det gäller att se möjligheterna också, om man kommer någonstans här är stopp, vad händer sen. Det är en vattenpöl, men vad gör vi då.

En grupp äldre skulle ha picnic på gården där jag arbetade tidigare då tänkte en av undersköterskorna ”hur länge sedan var de som de äldre hade stoppat fötterna i vatten, han tog ut en slang den räckte inte. Då gick han till köket och, vilket inte var kanske helt enligt reglerna, hämtade sådana där jättestora syltburkar. De satt där med fötterna i syltburkarna och de tyckte det var underbart. En av medarbetarna, en ung kille som var lite blyg men otroligt duktig på demens, tog initiativet att hissa ner via balkongen, med ett snöre, en korg  full  med kakor och annat gott.  Du vet, för många här som har någon form av demens, handlar det inte om att fånga dagen, utan att fånga stunden. Det som sker i nuet kan vara borta efter ett par minuter.

Så lite galna saker skadar inte.

Men det blev för mycket, så jag sa upp mig för att jag var på väg att gå in i väggen.”

”Hade du något jobb att gå till?”

”Nej, men jag tänkte att jag har haft så många olika jobb så någonting blir det nog. Jag är inte rädd för att jobba, så jag sa upp mig, många medarbetare blev ledsna, vi hade så fint team, men jag förklarade att allt har sin tid, att det var dags för mig att resa vidare, inte bara för min skull utan även för verksamhetens utvecklings skull.

En vecka senare ringde en gammal kollega och berättade att det fanns en ledig tjänst på Danvikshem, som kurator.

”För de äldre eller för medarbetarna?”

”De äldre och de anhöriga, det är inte lätt för anhöriga att flytta någon som kanske har bott i samma hus 60 år. Att mamma eller pappa har en  demensdiagnos gör det hele inte lättare precis. De anhöriga kan, ibland känna obefogat skuldkänslor, att nu bestämmer jag över huvudet på mamma’.

Något som jag vill lyfta fram för att det hela ska bli bra för dom vi finns till för, så är det vi kolleger. Att det finns en vänlighet oss emellan. Tillmötesgående. Att, kan inte den ena, kan kanske den andra. Vi har en teknisk avdelning som är fantastisk, om något går sönder, en tavla ska sättas upp eller om det är något annat så kommer de direkt. Vi har en toppen rehabgrupp och ett otroligt kök Sedan har vi ett fint bibliotek, en fin kiosk duktiga chefer och personal. Ja det är många olika delar som tillsammans bildar en helhet, något som de äldre får glädje av. Sedan min roll, det är inte helt vanligt med en kurator, vilket jag tycker är synd, för det är en viktig roll.”

”Ibland handlar det om ensamhet. Många av de äldre jag träffar har inga vänner kvar och kanske ingen familj.”

”Är de rädda för döden?”

”Nej, för det mesta inte, mer nyfikna över vad som sker med kroppen efter att de gått bort, vart de tas, men även det som ska ordnas innan de dör. De pratar också om kärlek, många har mist sina barn, så det finns sår. Det finns dom som vill att livet ska ta slut, och om jag skulle kunna hjälpa dom med det. Jag har ingen psykologutbildning, men vi kan tala om det som människor och jag försöker se till att de lämnar mig med en liten glimt i ögat, kanske efter att de fått en kram.”

”Du blir inte ledsen ibland när du möter de äldre, jag menar är det inte lätt det kommer för nära, att man kliver över gränsen och ska vi säga delar deras oro och sorg för mycket, förstår du vad jag menar?”

”Jag förstår precis. Det är lätt att bli lite ledsen. Jag minns en kvinna för många år sedan, som hette Greta, hon var alltid ensam över julen och då brukade jag ringa till mamma och fråga om en äldre kvinna, Greta, kunde få fira med oss. Nu var det ju inte alltid så att Greta ville det, hon kunde sitta där på boendet med sin väska och väntade på att anhöriga skulle hämta henne, men ingen kom.

Jag har lärt mig, för mitt eget bästa, att hjälpa till så mycket jag kan, men att jag måste sätta en gräns och inse att jag bara är en del av alla många som hjälper till. Sedan har jag en trygg grund i mig själv, något jag burit med mig sedan barndomen.”

”När du kliver av bussen om morgnarna och ser din arbetsplats, vad tänker du då, vad är det för känsla som fyller dig?”, undrar jag.

”Jag stannar upp varje dag, tittar på byggnaden och vattnet, dels för att jag tycker att det är så mäktigt, dels tänker jag att många inte har en aning om vad som försiggår här. Jag tänker vad glad jag är att ha den roll jag har idag, att se det jag gör betyder något för en annan människa. Det känns lika mäktigt som byggnaden.

Jag brukar tänka på det, vi tar hand om deras sista år i livet, och vilken oerhörd ynnest det är att få hålla en människas hand när hon tömmer sina lungor för sista gången.”

Det hon säger berör något ömt i oss bägge.

Efter en stunds tystnad undrar jag vad hon tror att den lilla tjejen i fruktträdet skulle säga om någon berättat om resan som väntade henne.

”Ja, oj, oj, vad skulle hon säga..”

Människovännen framför mig viker sin panna i ett veck, lutar armen mot bordet och låter hakan sjunka ner i handen.

”Hm… kanske: Det tror jag då inte mycket på!”

 

Text: Jan Gunnarsson