Alla dessa jag

september 17, 2018

Värdskap tar naturligt sitt avstamp i människan. Visserligen är vi alla i högsta grad påverkade av hur våra dagar ser ut, vilka vi träffar, lever eller arbetar med, men någonstans därinne finns det också ett jag, en person med unika erfarenheter och talanger. Ett jag, som oavsett position, titel eller yttre utmärkelser är den person du refererar till när du uttrycker orden ”Jag känner …”, ”Jag vill …”.

Detta jag har till uppgift att finna ett liv här på jorden, ett liv som för de allra flesta av oss innebär att vi lever tillsammans med andra unika och talangfulla människor. Människor som också ”känner” och ”vill” och som kallar sig för samma sak som du när de talar om sig själva.

Med andra ord finns det en hel del ”jag” därute, sju miljarder drygt. Och under ett liv stöter du säkert på tusentals ”jag” som tar beslut, tänker, tror, agerar, drömmer och uttrycker sig. Tusentals människor som bär på egenskaper som de i någon mån vill visa för omvärlden. Och det är nog inte fel att påstå att det här är själva förutsättningen för att vara människa. Vi är många här på jorden som har ett ansvar för hur vi förhåller oss till varandra.

Tänk dig själv, att du vaknar upp ensam och utslängd mitt i öknen. Allt du ser är bara sand. Tänk dig då att du börjar vandra i en riktning, men att naturen omkring dig förblir densamma. Du vandrar i timmar, strupen törstar efter vatten, när du plötsligt kommer upp över en sanddyn och får syn på något. Tänk dig nu vilken skillnad det skulle vara om detta något var ett djur, ett träd eller tecken på mänskligt liv. Vore det ett djur kanske du skulle stå avvaktande och i bästa fall försöka bekanta dig med det. Vore det ett träd skulle du säkert välkomna skuggan det bjöd och sätta dig ner och vila en stund. Men vore det en sak, låt säga en bil, skulle du sannolikt bli glad, men inte för att det var just en bil, utan för att den signalerar mänskligt liv. Du skulle tänka att här finns det någon. Och även om ni inte kommer att kunna prata med varandra, om den första kontakten kanske kommer att innehålla en hel del rädsla, skulle du ändå snart kunna stå inför en människa, en människa som du. Och inom dig skulle det säkert dyka upp en känsla som sa: ”Jag är räddad”, vilket inte vore så märkligt. Vi människor hyser ett hopp inför varandra, för vi har ju så oändligt många likheter, om man jämför med allt annat levande här på jorden.

Det är det unika i varje människa som är det generella. Smaka på den meningen. Just det faktum att vi alla är olika är det som förenar oss. Tänker man vidare på det förstår vi snart att det är vetskapen om det unika som vi ska lyfta fram, för det är först då vi ser människan i varandra. Därför känns det inte fel att påstå att det är en mänsklig rättighet att få bli behandlad som en människa. Att de miljöer vi rör oss i – arbetsplatser, hem och offentliga rum – och de kanaler som kommunicerar till oss via teveprogram, tidningar och reklam behandlar oss som människor.

Säkert finns det en och annan som tar sig för pannan när hon läser detta, någon som säger: ”Vad skulle vi annars vara … får, eller?” Ja, ibland känns det faktiskt så, då jag hör hur en politiker hjälplöst försöker styra ”folket” åt ett annat håll. Då ord som ”allmänhet”, ”gemene man”, ”medelsvensson” får något djupt omänskligt över sig. När alla dessa titlar är namn på en odefinierbar grupp som upplevs som något väsensskilt från politikern själv.

Att vi alla är unika människor är en sanning som väglett många konstnärer genom åren. Oavsett om det varit en filmskapare, musiker, författare eller bildkonstnär som svarat på frågan: Vad är det som driver dig? Har svaret varit detsamma: Jag gör saker som jag själv skulle vilja se/höra/läsa om. Jag tar min utgångspunkt i mitt eget liv, mina egna tankar, annars går det inte.

Denna sanning borde gälla för oss alla, oavsett vad vi sysslar med. Vi måste börja tänka på vad som påverkar våra egna liv för att därefter kunna möta varandra som människor.

Värdskap handlar till stor del om att se människan, att som människa våga upptäcka sig själv i andra, sina önskningar och behov. Det finns människor som dragit denna tanke till sin spets genom att ställa följande fråga till sig själv: ”Vad är det som betyder mest för mina medmänniskor?” Och då svaret är: ”Deras familj, deras nära och kära”, har de snabbt konstaterat: ”Då gör det det för mig också.”

Om värdskap ska uppstå, måste vi få vara de vi är tillsammans med andra som är som de är. Kanske tycker du att det osar lite polsk riksdag om en sån tanke, förnimmer en svag doft av anarki. Men det vi glömmer är att vi då anspelar på ett hävdelsebehov. Att vi skulle vilja hävda vår rätt, eftersom vi upplever att ingen lyssnar på oss. Men tar man bort detta ”motstånd” denna ovilja att ”göra det som överheten förväntar sig”, så finns bara människan kvar, en människa som inte vill bli styrd mot sina egna övertygelser.

Värdskap är ingen motkraft i en människas liv utan en medkraft. Värdskap lockar till att låta personliga övertygelser få fäste och styra. Lockar till att vi vilar tryggt i våra talanger, vår unika förmåga att vara just dem vi är och att vi låter andra möta denna person som vi fullt och fast kan kalla jag.

 

Jan Gunnarsson & Olle Blohm