Tid att välkomna

november 11, 2018

07.05 är en bra tid att flyga, tänker jag framför skärmen och ska boka flyget till London. Då hinner jag fram i god tid till lunch med värdskapskollegerna från andra länder, på Bankside där hotellet ligger.

Det är dagen innan som jag börjar räkna baklänges… då måste jag vara i gaten en halvtimma innan, alltså  ca 06.30. Då måste jag komma till Arlanda, få se nu hur lång tid kan det ta att komma igenom säkerhetskontrollen en måndagsmorgon, hm.. jag räknar med 20 minuter.. nej får ta 30 för säkerhets skull. Senast 06.00 vid säkerhetskontrollen. Om jag tar Arlanda Express ut vid 05.20 borde det funka. Då måste taxin hämta 04.50. Och jag måste hinna vakna, duscha och slänga på mig kläderna…jag ställer alarmet på 04.20.

Plötsligt framstår sju-flyget som rena nattflyget.

Jag skulle kanske kunna krympa marginalerna, få en halvtimmas längre sömn, men åren har lärt mig att det straffar sig. Stressen och oron att inte hinna gör mig till en inte lika bra människa och inte lika rolig att möta och umgås med. Värdskap handlar inte bara om att rätt förutsättningar för att kunna göra sitt jobb, utan lika mycket att skapa de rätta förutsättningarna för sig själv.

Just stressen gör nog oss till sämre gäster och värdar. Om vi har bråttom hinner vi inte fånga plötsliga möten och samtal. Om vi har bråttom sprider det sig snabbt till andra. Ibland när jag går i en större stad ser jag ”bråttomfolket”, ständigt på väg någonstans, hur det verkar smitta av sig så att vi alla springer efter ett tag!

Det skulle finnas luckor av tid över vid flera tillfällen under dagen. Och skulle vi inte behöva den extratiden, kan vi använda den till att sätta oss och vara närvarande och betrakta vad som pågår inom oss själva och vad som utspelas runt omkring oss.

Jag minns besöken i FN huset i New York där jag ibland suttit en stund i Stillhetens rum, en plats Dag Hammarskjöld skapade 1957. På frågan varför rummet byggts svarade han: ”Vi vill ta tillbaka stillheten i detta rum, en stillhet som vi har förlorat på våra gator och i våra konferensrum.” Hammarskjöld menade att det är i stillhetens tystnad vi kan hitta kärnan i oss själva.

Det genomfördes en spännande studie på Princetonuniversitetets teologiska institution. Ett 40-tal studenter i olika klasser fick i uppgift att förbereda ett tal antingen om den goda samariten eller om kallelse. De skulle sedan gå över en gräsmatta till annan byggnad för att hålla sitt tal. Några klasser fick gott om tid på sig, några fick skynda sig för att hinna. En skådespelare satt på gräset, föreställande en hemlös person som led. Nu ville man se vilka som stannade till och frågade om den lidande personen behövde hjälp. Det visade sig att det inte var någon skillnad om talet de skulle hålla handlade om den goda samariten eller om att hitta sin kallelse. Däremot stannade de som hade gott om tid betydligt oftare än de som hade bråttom. Kanske inte konstigt, men en tankeväckare.

Men nu är det måndag morgon och jag sitter i ett flygplan på väg till London. Eller nästan, i alla fall. När klockan drar mot 07.10 får kaptenen oss halvvakna att lyssna till. ”Ja, mina damer och herrar, som ni märker står vi kvar på backen. Det är en rejäl dimma i London så vi får vänta på en senare starttid och vi räknar med att kunna ge oss iväg om drygt en timma. Ladies and gentlemen as you have noticed..”

Strax efter 11 engelsk tid rullar flygtåget in på Victoria station. Jag och kollegan hoppar in i den typiska Londontaxin. Efter kanske 10 minuter i den nästan stillastående trafiken säger killen bakom ratten ”det är ju lite vägarbeten, så räkna med att vi är framme om kanske 25 minuter, hoppas att ni inte har för bråttom”. ”That´s fine, no hurry”, säger vi. Vi hinner byta några ord om Brexit innan han stannar till framför entrén till vårt hotell.

En stund senare sitter jag med mina kolleger på en spansk restaurang med tapas, kroketter, calamares och räkor i en liten panna, frästa med olja och vitlök.

Jag tänker på hur det varit om dagen inte haft rum för marginaler. På alla tillfällen med tankar och en oro över att inte hinna, vad det hade gjort med mig.

Om jag inte har bråttom blir det lättare att uppskatta livet.

Om jag inte har så bråttom blir det lättare att tycka om andra.

Om jag inte har så bråttom hinner jag upptäcka det vackra i det lilla.

Om jag  inte har bråttom blir det lättare att uppskatta sig själv.

Om jag inte har så bråttom blir det lättare att vara närvarande.

Om jag inte har så bråttom är det lättare att visa medkänsla.

 

Om jag inte har så bråttom hinner jag att vara en lite mer välkomnande människa.

 

Text: Jan Gunnarsson