Den andra pilen

februari 19, 2019

Det är inte alltid det människor säger eller gör som är problemet. Det är ofta hur vi tänker om vad människor säger och gör, våra tankar om det, som är den stora utmaningen. Genom livet har jag lärt mig att det oftast är lättare att jobba med sig själv än att få andra att vara och göra precis som jag vill!

Jag och hustrun sitter på tåget mot en helg i fjällen. Vi hade tur som fått de sista platserna, i tyst avdelning. Vi sitter och talar i låg samtalston, som man ska, om vilka skidspår vi ska ge oss ut i under helgen.

Plötsligt kommer en kille fram och ber oss respektera att det är tyst avdelning och att vi omedelbart ska sluta prata med varandra. Lite förvånad säger jag att vi ju talar tyst. Han tycker att man inte ska tala överhuvudtaget. Sedan fortsätter han till andra som sitter och talar för att få det helt tyst i vagnen. Att döma av deras ansiktsuttryck  förstår jag att de också tycker hans nedtystningsarbete är lite konstigt.

Som handelsresande i värdskap har det blivit många resor på tåg. Jag har lär mig frasen ”i tyst avdelning är det inga mobilsamtal och en låg samtalston som gäller”. Den här medresenären tyckte mer ”ingen samtalston”.

Inte vet jag varför han var så känslig. De andra, likt oss, drog ner volymen ett par hack och killen verkade nöjd. Jag vet att det finns människor som är högkänsliga, ”high sensitive persons” och att ljud kan vara något de har svårt för, kanske var det så.

Grannen på landet är nog en. Vi har en bilfärja till fastlandet och om de inte släpper av bilarna på andra sidan i samma ordning som man kört på, blir han rejält upprörd, ”vad fasen är det här, den jäkeln körde på efter mig, hur kan de släppa av honom innan mig, det är fasen ingen ordning på den här världen!”

Så på väg upp mot fjällen börjar jag fundera på hur vi kan välkomna även de som är mer känsliga för vissa saker än de flesta, istället för att bli irriterad på deras beteende, vilket är rätt lätt.

Vi kan ju börja med att lägga ner prestigen, att ha rätt, att det är de som har fel, och istället fundera över hur vi kan möta dem på ett sätt som gör livet lite enklare för dem och rimligt för oss. Det här är ju så mycket lättare när vi själva är i harmoni och tillfreds. Det är när vi inte är det vi retar upp oss på andra och vill minsann visa att vi har rätt.

Buddisterna säger det rätt vackert i liknelsen med två pilar. Den första pilen någon ”skjuter” på oss gör ont. Den andra pilen, hur vi tänker om människan och hennes ord och handling kan göra en värre skada och sitta kvar betydligt längre.

Sedan kan det ju nästan bli lite komiskt när man åker tyst.

För en tid sedan satt jag alldeles själv i tyst avdelning och pratade i telefon. Tågvärden som var på väg genom tåget stannande till och sa ”du får inte prata i telefon här, det här är tyst avdelning”. ”Ja, men det är ju bara jag här.” ”Är det tyst avdelning, så är det”, förklarade hon myndigt. ”Men det är väl för att inte störa andra och det är ju bara jag här och jag blir inte störd av att höra mig själv.” Hon mumlar något och jag bönar ”jag lovar att sluta prata om det kommer någon”. ”Ja det får väl gå för den här gången, men vi är överens om inget mobilprat om någon kommer, ok?” ”Lovar.”

Kanske en ”low flexible person”?