Rustad att välkomna

april 7, 2019

Den ljusbeigea vassen ramar in viken som nyss tagit bort locket av is och ännu en vår erbjuder svanarna föda och en plats att bygga sina bon. Två killar i en öppen aluminiumbåt kastar ut sina blänkande drag och skapar ringar som sprider sig symmetriskt över det lugna vattnet.

På marken framför min skrivarstuga ligger flera stora ännu inte helt döda tallar som efter årtionden till slut inte stod pall mot vinterns kraftiga storm. En vind som den här gången inte kom från det vanliga hållet, sydväst, utan rakt från norr. ”Träd”, berättade en arborist för mig, ”de bygger ut sina rotsystem så att de ska kunna hantera den normala vinden, likt en mästare i dragkamp som vet att det gäller att luta sig kraftigt bakåt för att vinna”.

En granne förklarade efter den torraste sommaren på länge, att det skulle bli tufft för träden när höstens och vinterns stormar drar in över ön, då de är torra inuti och kan knäckas som stickor, även om det inte blåser så mycket. Den här vintern blåste det rejält, och de stolta träden stod helt chanslösa när de framåtlutande höggs i nacken.

När jag nu sitter jag här för att skriva om mänskliga möten tänker på de stolta trädens öde. Hur viktigt det är att vi står starka inuti och beredda på att saker kan hända vi inte trodde skulle ske, så långt det är möjligt. Det finns sådant vi aldrig kan rusta oss för. Igår ringde jag till en vän som förlorat sin hustru. Hon hade varit på bättringsvägen, men cancern kom tillbaka och hon var borta efter ett par dagar. Det var nästan ett år sedan, han hade fortfarande svårt att inse att det hänt.

Jag tänker på det andra, på vardagen, på alla människor och möten som fyller våra dagar, hur våra tankar, ord, beslut och handlingar tillsammans formar vår tillvaro. Hur viktigt det är att vi välkomnar oss själva, tycker om den varelse vi ska leva varenda sekund av vårt liv med. Att vi är bra värdar för oss själva, när det blåser runt omkring oss, ibland från ett annat håll än det vanliga. Att vi är öppna och välkomnar det nya, det annorlunda, att vi är mottagliga och inte rädda för det vi inte är vana vid.

Att kunna välkomna förändring är att sträva efter att själv vara i förändring. Jag tänker på berättelsen om forskaren som skull leva med en indianstam som försörjde sig på fiske från sina ståkanoter. När han kom ner till kanten av sjön första morgonen stod de i sina kanoter och nyfiket väntade på honom. Efter att han ställt sig i en kanot och tryckt ut från land med den långa paddeln, kom en liten våg och han ramlade ner i vattnet. De vana fiskarna fnittrade gott. Han hoppade upp ännu en gång, en liten våg kom och han ramlade tillbaka i vattnet. Ännu mer fniss och skratt från gruppen. Nu blev mannen nyfiken på varför de stod kvar när vågorna kom, men inte han, och upptäckte att de alla stod och vickade sina kanoter, även när en våg inte kom. Nu förstod han, genom att de redan befann sig i rörelse, kunde de parera en annan rörelse. Att det bästa sättet att hantera förändring är att själv vara i förändring.

När jag tittar ut över vattnet, tänker jag på hur vi kan rusta oss genom att sträva efter att vara i harmoni, tillfreds med oss själva och livet. Hur viktigt det är med saker som stillhet, träning, sömn och allt det andra som är en prioritering, men som ofta hamnar utanför dagsagendan. När vi är välmående, fysiskt och mentalt, står vi starkare när vi möter människor och situationer som inte är harmoniska. Vi kan möta dömande, kritik och aggression från andra på ett mjukare och på ett mer medkänsligare sätt, än sköra träd efter en sommar grundvattnet sjunkit till krisnivåer. Det här är saker vi kan arbeta med. Något vi är värda att ge oss själva.

Båten med de två killarna har lämnat viken. Några ytterligare svanar har landat. Träden ligger kvar likt ett plockepinnspel och jag anar att det börjar skymma.

Jag bestämmer mig för en löprunda innan mörkret gömmer stigen för natten.

 

Jan Gunnarsson