”Man ska inte ta ut sorgen i förskott”

maj 13, 2019

Orden kommer från den lite stressade men glada tågvärden, efter att kvinnan i sätet bredvid mig på väg från Stockholm till Göteborg denna varma vårmorgon sagt att hon hört om möjliga förseningar.

”Allt möjligt kan hända här i livet. Men det ska nog gå bra, njut av stunden och utsikten istället, det är ju rena naturfilmen, vet ja”, säger värden.

Grannen och jag ler ikapp när hon drar sin vagn och sitt leende vidare med frukostlådorna.

Jag öppnar boxen och hittar äppeljuice, mörkt bröd, ost och när jag blandar yoghurten med muslin, tänker jag på min resa till Kolmården för några år sedan där jag skulle föreläsa om inkludering och välkomnande för ledarna i en kommun, om hur vi kan säkerställa en sådan verksamhetskultur. Efter att ha klivit av tåget i Norrköping hittade jag den förbeställda taxin. En man i närheten av sin pension stod utanför med en skylt. Hela han var urbilden av en droskförare från förr. Skärmmössa med emblem, en svart skinnjacka, vit skjorta och slips. Välputsade skor. Höll upp dörren.

En stund senare skulle vi ge oss av. Han vände sig om och sa: ”Ska vi ta den snabba vägen eller den fina?” Det var ju en fråga tänkte jag och svarade: ”Vad är det för skillnad?”. Han såg lite oförstående ut. ”Ja alltså, den snabba vägen är snabbare och den fina finare.” ”Och i tid?, vad är det för skillnad?” ”Ja du, det är inte mer än kanske fem minuter mellan den snabba och den fina.” Jag lutade mig framåt och sa, ”då tar vi den fina”. ”Ett klokt val min herre, det är så många som väljer den snabba nu för tiden, då missar de ju den fantastiska soluppgången över Bråviken.”

Det kanske är så att vi tappar något viktig när vi rusar fram. Perspektivet. Helheten. Insikten. Meningen. Glädjen.

Jag minns när jag levde i Åre och arbetade som destinationschef och VD för liftbolaget. Dagarna igenom handlade det om att utveckla platsen och att lösa problem. Ibland var det frågor som envist inte ville hitta svar, trots att jag verkligen försökte. Så upptäckte jag något jag fortfarande bär med mig. Istället för att tänka på problemet så att det knakade i huvudet, tog jag mig upp fjället och gick kanske en timma, njöt av utsikten, tittade noga var jag satte ner foten, på väg ner till byn. När jag väl var nere så var det ofta att mitt undermedvetna serverade en lösning på problemet jag länge försökt att hitta med all tankekraft jag kunnat mobilisera.

Kanske är det så att vi ofta står för nära för att kunna se något som det är. Att vi fastnar i detaljerna vi har framför näsan och missar helheten. Att vi underskattar reflektionens kraft. Att vi har stängt det tredje ögat, det som inte fastnat i ett visst spår som de två vilka ser genom våra erfarenheter, kunskaper, åsikter, fördomar och fantasier vilket gör att vi letar på fel ställe utan att se det med rätt perspektiv.

”Det är när vi inte har kontroll, vi verkligen har det”, sa en vän till mig och liknade det vid att sitta i en eka och i detalj kontrollera hur någon ror, utan att se att båten är på väg mot ett vattenfall. Risken med en värld där alla blir specialister är att ingen ser den större bilden, som allt är en del av.

För mig är det även viktigt är att ställa sig vid sidan om mig själv och betrakta alla mina tankar, åsikter, känslor. Många flyktiga, andra har byggt bo sedan länge och vekar inte vilja flytta. Ibland brukar jag tänka att jag sitter på ett berg tittandes ner på mig själv där nere i staden, se hur jag håller på för att få ihop livet, hur jag arbetar, tar hand om någon, försöker vara en bra en make, pappa, farfar och vän. När jag ser mig själv därifrån utvecklas en självmedkänsla, inte att jag tycker synd om mig, mer att jag värdesätter mig, bryr mig om människan jag och inser att livet inte alltid är enkelt pussel att lägga.

Min vän Alan i Kanada hjälper ledare att utveckla självmedkänsla. ”Det är inte alltid så enkelt”, säger han och ler, ”att få, oftast män i kostym att göra det, att visa sig själva lite omtanke i deras hektiska liv. Särskilt inte när de ska göra ’the sweetheart excercise practice’, då jag ber alla i gruppen lägga en handflata mot kinden, klappa sig själva som det vore ett litet barn, och säga ’it´s ok sweetheart, it´s ok’.

Något jag haft nytta av är ’att sova på saken’ att inte reagera direkt på en situation utan ta lite tid att betrakta den från lite olika håll.

Ibland har tänkt att det borde finns en funktion inbyggd i datorns tangentbord, som känner av om man trycker för hårt på tangenterna, eller om mailet är för kort och saknar ett vänligt tilltal. Att en ruta kommer upp på skärmen med ’är du säker på att du ska skicka det här?’. Om man fortfarande svarar JA lite för hårt ett ’är du VERKLIGEN säker på att du ska skicka det här NU?’. Hugger man till med ännu ett’JA’, svarar datorn ’nä det blir inget av med det, nu stänger jag ner och öppnar upp i morgon bitti så får du tänka igenom det här. God natt!’

 

Jag tänker att vi behöver tid för distans, att låta orostankarna få vara för sig själva. En oro som oftast bara är en fantasi om något i framtiden som inte kommer att hända och om det skulle inträffa är det oftast inte så hemskt vi först trodde, kanske det istället leder till nya möjligheter, om vi inte gräver ner oss i det som inte blev som vi tänkt.

Det är 24 grader när vi rullar in i Göteborg, exakt på tid.

Kvinnan bredvid och jag tittar på varandra och tänker samma sak, att hon hade rätt.

Man ska inte tro att man blir sen innan man vet det.

 

Jan Gunnarsson