När de kommer tillbaka

maj 10, 2020

 

Ibland funderar jag på vart världen är på väg, hur det ska gå med allt. När jag ser klimatkris, coronavirus, massarbetslöshet och ekonomier som rasar samman, rulla fram på nyhetsskärmarna tänker jag på hur det ska bli för många som drabbas. Och för våra barn och barnbarn, vilken värld vi lämnar efter oss till dem. När jag tänker på hur det skulle kunna vara och hur det är, kan jag bli riktigt ledsen och uppgiven. Särskilt när jag ser att en av oss, någonstans blir exkluderad, övergiven, diskriminerad, kränkt eller utsatt för våld. Det är ett misslyckande för oss alla och något som gör ont ända in i det mänskliga i mig.

En natt vaknade jag klarvaken vid 02.30 och zappade runt på TV’n. Det var pantbanker, en besatt samlare av fågelholkar, livet som livräddare på en ”beach”, osv. Jag hamnade till slut i en science fictionfilm, där några personer med långa öron precis landat på vår planet, och gick runt och såg allt vi människor ställt med. De skakade på huvudet och tänkte att det är hopplöst. Men efter några dagar säger en av långöronen att det nog finns hopp ändå, för jordlingarna har inom sig något de kallar empati och medkänsla, en förmåga att leva sig in hur andra människor tänker och känner. De andra nästan skrattade åt tanken. Sedan gick de in i sitt skepp och gav sig av.

Det kanske är just medkänslan som till slut skapar vår nya berättelse och en meningsfull väg framåt. En värld där vi alltid möter varandra och allt levande med värdighet, respekt och omtanke.

En värdighet som gör att ett par gamla och sköra ben får sätta sig tryggt innan vi styr ut från busshållplatsen.

En respekt i dess vackraste mening, att ställa sig i en annan människas skor och se med hennes ögon. En konst som inte alltid är så enkel då vi ofta ser någon eller något framför oss genom ett filter av erfarenheter, åsikter, fantasier och fördomar.

Förutom värdighet och respekt finns i oss människor en omtanke som visar ”jag bryr mig, om dig, om världen vi delar och om mig själv”.

Det här är vi. Det är så här vi människor är gjorda. Vi är i grunden en varelse som vill gott, som vill vara lycklig, någon som vill ha frid och glädje i sinnet och som vill väl om andra. Visst, det finns inte bara godhet i oss, vilket gör det så viktigt att vi ger näring så att det goda blommar i oss, istället för det taggiga, hårda.

Men vi människor har något kanske än mer värdefullt än det goda inom oss. Vi har varandra. Det är tillsammans vi kan hitta fram genom alla utmaningar och möjligheter på ett stormigt hav. För vi står också inför ofantliga möjligheter. Det är lätt att glömma då det inte alltid kommer som förstanyhet i media. Vår tid är kanske den kanske bästa tiden någonsin under mänsklighetens resa, vilket känns konstigt att säga i dessa dagar.

Det är i en tid av kriser, som en pandemi, vi ser så många exempel på medkänsla, människor som gör så mycket för andra, utan egen vinning, mer än att det kan kännas gott inombords att sträcka ut en hand till någon som behöver den.

Därför är jag så övertygad om att när långöronen en dag kommer tillbaka i sitt rymdskepp, ska de finna en värld, inte utan många problem, men där den goda kraften i oss människor i det långa loppet ständigt tar oss två steg framåt, även om vi ibland tvingas ett stort steg tillbaka.

 

Jan Gunnarsson