En värd, en mur och en brädgård

september 5, 2020

Jag tänker att det bor en liten värd i oss människor. Ibland långt, långt därinne, gömt under lager av besvikelser och otrygghet, kanske ända tillbaks till unga år. Ett lager som stelnat till en mur av rädsla, exkludering och likgiltighet, att världen därute är en ogästvänlig och farlig plats.

Hos andra lever värden oftast lite närmare ytan, visar ständigt upp sig och bjuder in världen utanför, med sina konster i äkta omtanke, inkludering och djup medmänsklighet. Livsresan har varit mestadels trygg och kärleksfull och världen är i grund och botten en trygg, vänlig och god plats att leva i.

Så, oavsett avsett var värden har sin hemvist, tänker jag att det förutom en värd, även finns en mur i alla oss människor. Och att bägge har en roll i våra liv. Muren för att skydda oss från de som bara vill använda oss för egna syften, lägga på oss ett ansvar som är deras och för att hindra världen utanför att helt ockupera vårt territorium, det som är jag. Värden är viktig för att vi ska kunna leva tillsammans, ta oss själva och samhället framåt, vilket kräver samverkan, öppenhet och tillit, vilka är värdens kännetecken.

Så här går jag runt i livet med en värd och en mur. Ibland, men inte så ofta, är det med en hård mur jag möter världen. Bryr mig mest bara om mig själv, mitt och mina. Lite småsur och misstänksam tar jag mig fram och gör ingen människa som kommer min väg särskilt glad.

Idag var det värden i mig som fick leva ut. I form av en morotskaka med ett par lavendelblommor på.

Under coronans våta filt har jag ägnat mig åt att bygga ett litet hus, med ett sovrum, en bod och en verkstad, på vårt landställe i Stockholms skärgård. Det kanske inte låter mycket, men för någon vars hantverkeri sträckt sig till att byta glödlampor blev det ett större och svårare maratonlopp än vad jag kunde föreställa mig. Till svågern sa jag att ”det var lite oklart var gränsen mellan mod och dumdristighet går”, han tittade på de nio hålen för betongplintarna jag skulle gjuta, och sa allvarligt, ”eller mellan dumdristighet och galenskap.”

I efterhand kan jag konstatera att projektet blev riktigt lyckat, främst tack vare den upptrampade stigen till grannen som är gammal byggare, alla Youtubeklippp och för att det ligger en fin gammal brädgård, röda hus med sneda dörrar, en knapp kilometer från ”byggarbetsplatsen”. Det blev mitt andra hem under byggandet, och utan alla deras goda råd, fina sortiment och hjälp att köra ut grejer när jag behövde material, hade det inte blivit ett litet hus.

Vid ett tillfälle efter stängning, lämnade jag en lapp på dörren där jag beställde 12 km2 plank. Tur att de förstod att jag menade 12m2, annars hade jag kunnat klä halva skärgården i trä!

När jag nu, efter ett tre månaders slitsamt lopp i ett nytt och utmanande landskap, kommit in på stadion och ser målsnöret närma sig, tyckte värden i mig att det var dags att visa lite tacksamhet till Conny, Kjelle, Fredde, Caroline och katten Lill-Katt, som håller igång ruljangsen på brädgården.

”Gör en morotskaka, vet ja, det börjar bli mörkare om dagarna och då är det ju bra med lite mörkerseende”, svarade hustrun, efter att jag frågat henne om råd.

”Bra idé, med den där goda lasyren på toppen!”

”Du har nog hållit på för länge med allt byggande och målande, om du tänker ha lasyr på kakan, då finns det nog ingen brädgård i morgon… det heter glasyr!”

Efter tillverkning av en kakbricka i material från brädgården och en kaka efter instruktion från hustrun, med ett par blålila blommor på lasy… glasyren, gav sig värden i mig iväg till brädgården.

En god värd lyser upp tillvaron för människor i höstmörkret.

 

Text och bild: Jan Gunnarsson